Och ja, finska sommaren är ju som bekant lite ... seg.

En annan sak jag har svårt att förstå så här i efterhand är varför jag så envist vägrade ge Juni något annat än modersmjölk de första fyra månaderna fast hon från och med tre månader helt tydligt var hungrig om kvällarna.

Andra saker jag denna andra babyrumba sysslat som var otänkbart under den första:
- värmt pumpad modersmjölk i mikron. (Hu hemska tanke!)
- låtit barnet gråta och vara lite småhungrigt mer än en halv sekund innan man tröstar matar sköter vyssjar.
- kylt ner och värmt upp modersmjölksersättning och som redan varit uppvärmd.

Och så den här som på riktigt är skämmig (och jag bara gjort en gång):
- tillrett modersmjölksersättning på varmt kranvatten. Tänk om Abbe dör i kopparförgiftning eller av mördarbakterier. Då är det mitt fel.

Det är förresten intressant att  i USA är hygienanvisningarna gällande modersmjölksersättning betydligt moderatare än här i Finland. Plötsligt kände jag mig inte längre som en dålig förälder när jag serverade min son mjölk (som förresten var lattebrun av soja) som stått i rumstemperatur mer än en nanosekund.

Men jag är lite nojig över att bli Esbobo. Vad märkligt det blir. Vad ska jag göra där? Orsaken är ju ändå att en hel rad praktiska orsaker gjorde att vi insåg att vårt liv kan bli rätt bra där nånstans längs med Västerleden.

Min kännedom om Esboliv begränsar sig nästan till några bloggar jag läser och på basis av dem har jag dragit följande slutsatser:

Jag kommer inte att passa in i Esbo för att:
- vi inte kommer att ha en egen terass där vi kan ställa ett nyinförskaffat utemöblemang.
- vi aldrig går på 30-årsfester som håller på till morgonnatten (fast snart ska vi faktiskt på en 40-årsfest).
- inget av våra barn har en Polarn och Pyret-mössa.

Men å andra sidan kommer jag att passa in i Esbo för att:
- vi har två barn, en flicka och en pojke.
- vi har en sommarstuga i Ekenäs.
- min man har seglarskor.

Är det några Esbobor som läser min blogg? Försäkra mig om att jag kommer att trivas. Snälla!

Det återstår att se hur vi klarar tillbakagången till Finlands tidszon. Ett faktum är att jag är klarvaken (klockan är i skrivande stund 03.45 medan barnen har sovit sedan 22-23-tiden. Snart börjar det kännas som läggdagstid även för mig ...

Lillgrabben tycks ha klarat tidsskillnaden allra bäst, båda vägarna. Mörker tolkar han tydligen som natt, vilket ju är en tacksam historia. Dessutom mysäter han ju ännu flera gånger per natt så några hela nätters sömn har vi i vilket fall som helst inte gått miste om.